dakibarac

Att vakna med världens tryck över bröstet av sorg önskar jag ingen. Inte ens min fiende. Fy vad ont det gör.... Att vakna med tårar i ögonen vill jag inte fortsätta med. Någonstans inom mig vill jag att han ska stå här och förklara sin kärlek till mig och be mig att aldrig lämna honom. Jag vet inte vad jag ska göra för att känna mig bättre. Det här tryckt tar död på mig. Jag ska försöka hitta pås saker. Inte alltid för ibland behöver man vara själv också. Det här räknade jag inte med. Allt är som i en dröm. En hemsk. Jag vill att någon ska nypa mig och att jag ska vakna. Men det kommer inte hända. Den här känslan är så jobbig och kämpig. Allt i mig värker. Trodde inte man kunde ha så mycket tårar...